"Trivs barnen nog i bilen?"

Vi åker ca 9000 km med husbil under 3-4 veckors tid varje sommar och har så gjort i 7 år. 9000km  blir väldigt mycket sittande i bil och detta under en mycket kort tid också!

Så när man berättar om hur vi brukar göra så undrar folk ofta hur barnen trivs i bilen! För man vet ju hur det kan vara med "Är vi inte framme snart?"-gnället.

Lunchen blir under kördagarna ganska enkel och de "fina" jultomts-filtarna är förstås till för att skydda bänkarna under denna lunch.

Så hur trivs de då?! 

Ja när lillebror spyr ett helt lass med korvar över en, då trivs man ju inte så bra! Men som tur så sker sånt inte så ofta. Och den gången hade vi vuxna nog ganska svårt att hålla oss för skratt. 

Men egentligen så trivs de ganska bra om det är lagom svalt i bilen och de har nått vettigt att göra. Lagom svalt har vi ju nuförtiden i och med att vi har luftkonditionering i bildelen också. Det vettiga är då oftast se på DVD, spela på iPad/telefon, rita och måla eller så bara sover man. Speciellt om det är varmt och vägarna krokiga så då brukar de äldre föredra att sova en stund, eftersom de annars börjar må dåligt. Eller så väljer de att slåss om vem som får sitta framme. Det är kanske det största problemet vi har just nu, att inte alla kan sitta framme på samma gång. Det senaste året var de lätt räknade de minuter som jag fick sitta där under dagen.

Sen försöker vi förstås att köra så mycket som möjligt under den tid när de sover. De gillar det att de kan somna nånstans och så vaknar de upp först när vi är framme. Och skall vi vara ärliga så gillar jag det också så. För när de sover så kan jag sitta i lugn o ro, utan att behöva fixa dricka, byta DVD-skiva eller annat. Ja gubben skulle säkert påstå att jag också sover de gånger när vi kör på natten. Och ja, godkänner, nån minut kanske man slumrar till ibland. Eller nån timme...

Mycket körande tidig morgon blir det oftast. Både för att förlänga dagen och hinna fram innan det blir för varmt och trångt och för att barnen då kan sova genom körandet. Och jag gillar att starta i gryningen. Se solen gå upp och dricka sitt kaffe i lugn o ro. Oftast sitter vi bara tysta o njuter av färden och tystnaden.

Pausa måste man förstås, ofta o på bra platser, så att alla kan röra på sig utan att riskera bli överkörd. Detta med bra plats att stanna på är oftast ganska svårt, speciellt längs motorvägar. Rastplatser finns förstås men de är för det mesta fulla av stora bilar som kommer och far hela tiden. Ingen lämplig plats för barn att springa omkring på precis. Sen hittar man ibland de där guldkornen. Den perfekta platsen för en lunchpaus!

Så gnäller de då aldrig?

Visst, vem gör inte det. Det finns dagar när jag också gnäller. När man har +40 grader i bilen, kylskåpet har gett upp och all mat blivit dåligt, det inte finns nån vettig plats att stanna på och släppa ut barnen en stund och man vet att man har många 100 km kvar ännu, ja då gnäller också jag! Som tur är dessa dagar inte många, eller har åtminstone inte varit hittills.

Ibland är minerna inte så här glada

Men mycket få gånger hör man på riktigt nå mycket gnäll av barnen. Åker vi bara till butiken fram o tillbaka så kan gnället vara mycket mera  än om man skall åka 500 km en dag. Man måste ju köra för att komma fram, det förstår ju också barnen, fast de är små.

Och de är på riktigt super duktiga caravanare hela bunten!
Men så är de ju uppvuxna med det också!