Vårt kära andra hem

Jag visste nog hur det skulle gå... Jag visste att det var under vintern, helst redan på hösten som den skulle bort. Då alla var trötta på den, speciellt jag. Och visst försökte vi bli av med den då men ingen ville köpa den, vårt rullande hem alltså. 

Vi har kört omkring i Europa i husbil i 7 somrar nu. Först med en annan bil i 5 somrar och nu med den här i 2. Sommaren 2012 var den första och då bar det av till Kroatien. Sommaren 2013 gjorde vi Italien och hade delvist sällskap av mina föräldrar. Sommaren 2014 var det Balkan länderna som stod på rutten, ner till Grekland och upp via Rumänien. Sommaren 2015 gjorde vi England och Skottland. Sommaren 2016 var det Korsika. Sommaren 2017 blev det Balkan igen och den här gången ända ner till Aten. Och sommaren 2018 var det härliga Sardinien som stod på programmet. Om man vill läsa mera så hittar man länken till inläggen från diverse Caravantriper under årtalen.

Så Upp och Ner genom Europa både genom Sverige, via Danmark men oftast längs Via Baltica har vi kört. Vi talar ca 70 000 km och 7 månader allt som allt. Så i höstas tyckte jag att vi hade nog och övertalade de andra också till det. 

Så i sommar blir det ingen månad lång Caravantrip det är säkert. Tanken var ju att den skulle vara såld och borta för länge sedan så att det inte fanns nån chans för nån att ens tänka tanken om en ny trip. I sommar åker vi till Malta och med flyg, punkt slut. Och visst är det väldigt tur att allt är bokat och klart för kom på mig själv med att sitta och studera googleMaps här om dagen. Så lite, eller ganska mycket, längtar man nog ut med bilen igen.

Sen vet jag ju att ingen av barnen skulle vilja bli av med bilen. De älskar att bo i husbilen. Ja ingen kanske älskar de långa sträckorna som man är tvungen att köra för att komma ner till Medelhavet och tillbaka. Men de liksom vi älskar de dagar när vi faktiskt är framme. De varma kvällarna sittande utanför bilen, alla nya platser man upptäcker längs vägen, all tid vi har tillsammans (detta på gott o ont, efter 3 veckor brukar man gå varandra på nerverna). Vi har så många härliga minnen från våra resor och det skulle ju vara synd om vi inte kunde skapa flera.

Och själv gillar jag nog sträckorna också. De timmarna när barnen sover och man bara kan sitta där med sin kaffemugg och se solen gå upp över bergen eller havet. Sämre kunde man nog spendera sin semester. 

Så som ni kanske redan gissat så känns det lite sorgligt att vi inte åker iväg för en månad i år. Och att vi kanske börjar komma på andra tankar om försäljningen av bilen.
Men alla orsaker till varför den skall säljas finns ju fortfarande kvar. Överst det att den är en mycket dyr sak att ha och stå som prydnad på gården. För det andra så har vi bara x-antal semesterveckor att ta ut och använder man 4 till att köra runt med husbilen så finns det inte mycket tid till andra resor. För det tredje så har vi redan besökte de flesta länderna i Europa. Så orsakerna är där och de är precis lika bra som de var i höstas. Men så kommer han minsta och frågar när vi skall sova i bilen igen, berättar om sovandet och bilen (ja så gott som han kan och minns) och man hör hur lessen han blir när man försöker förklara att bilen kommer att säljas och att vi inte kommer att bo i bilen i sommar. 

Och vem gillar att göra sina barn ledsna. Åtminstone jag gör allt för att så inte skall bli. Men jag gillar också att upptäcka nya platser och rullar man på i samma spår så är det ju svårt att hitta nått nytt. Så det är en fråga om ekonomi, tid och att göra sina barn glada. Nu lutar det mera mot att göra barnen glada. 

Så kanske den får bli kvar. Kanske det löser sig ändå. 

Men nån resa i sommar kan det inte bli. Eller kan det...