Vardagen när den är som sämst

Hur vet man att man bara är för trött?! Undrar om man är nära då man spenderat hela gårdagen med att be om ursäkt av sin familj för att man varit dumm och nästan gråtit i telefon när man pratat med sin chef (över en helt obetydlig sak också måste tilläggas). 

Ja vardagen har varit "mycket" den senaste tiden. Den senaste veckan har jag spenderat med en liten gubbe i famnen eller med att försöka få honom och äta eller med att torka upp spyor efter nån host-attack. Ja vi har varit sjuka, varenda en av oss. Och ja vissa är det ännu, men han liten, han är på bättringsväg. Sen när man slänger till lite jobbresa, jobbstress och annan vardag, då kan det bli mycket. 

Och nu sitter jag igen i tåget på väg till Esbo, för att vara där i tre dagar. Hemma lämnade jag ett mindre kaos efter att 2 av 3 barn igen kastade upp strax innan vi skulle och sova (ena för hosta och andra för att han inte gillade den nya värkmedicinen). 

Är det då fel att en del av mig känner en stor lättnad just nu här på tåget, ensam i en liten glas skrubb, med min dator och mitt kaffe, med lite spyor i håret märkte jag just, men i lugn o ro för första gången på över en vecka. 

Troligen så är det väl det, men igår var jag ingen bra mamma. Man skall inte behöva be sina barn om ursäkt hela tiden. Och man skall inte känna tårarna bränna bakom ögonlocken precis hela tiden heller. Så nu är det precis det jag känner, lättnad. Och de kommande kvällarna, efter jobbet, skall användas till att sova och ta igen sig. Och så kommer jag hem som en utvilad och bra mamma igen på torsdag kväll. 

(och nej, inte lämnar jag gubben och fixa allt helt ensam, han har nog hjälp och det som gick att fixa i förväg är som vanligt färdigt fixat åt honom. Barnens hela veckans kläder prydligt i rad på bordet och kylskåpet tapetserat med post-it lappar över vad som kommer att ske i veckan. Så han klarar sig nog!)