Möns Klint

Denna plats var med i planen redan när vi gjorde vår första Caravantrip för 8 år sedan. Då och flera andra gånger så har det bara blivit en för lång omväg, så vi skippat den. Och egentigen är jag glad att vi gjort det hittills. För tror inte alla orkat gå en av vandringarna innan. 
Men nu 8 år senare var vi här!

Kritklipporna som kallas Möns klint sträcker sig cirka sju kilometer utmed havet. De består av kalkavlagringar som började tryckas samman för cirka 75 miljoner år sedan.
Högsta höjd är 143 meter.
På andra sidan Östersjön, vid tyska Rügen finns liknande formationer. 

Man kan se de vackra vyerna från toppen av klipporna. Längs den nästan 7 kilometer långa klinten finns flera utsiktsplatser där man kan beundra de vita kalkstensklipporna som bildar en stark kontrast till det smaragdgröna havet. Man kan gå hela sträcken både uppe i bokskogen eller nere på stranden eller både och. Det finns två rutter man kan välja mellan eller så går man hela, Nr 4 och 5, som både startar och slutar vid geocentret. Man kan gå norrut eller söderut och man kan välja på att trappa först eller gå i skogen först. Vi valde den södra rutten, nr 5, och vi tänkte att det är lättast att avsluta med den långa trappan upp. Och det var helt rätt tänkt kunde vi konstatera. Ingen hade gått 1,2 km ännu efter 500 trappsteg upp. 

Så hela rutt nr 5 blev: 1.2 km genom bogskog, ca 500 trappor ner, 1.2 km längs stranden och ca 500 trappor upp. Absolut inget för barnvagn!

Bokskogen är slående vacker den också men vyerna över klinten och havet de är otroliga.

Så efter strikta årder om att "Inget får kastas mot klippan!" så trappade vi ner till stranden. 

För det gäller nog att se upp. Ras har förstås förekommit och det har gått dåligt, så stigen är ibland helt eller delvis avstängt. Nu var den inte det.

Stranden består av flintasten, därav den svarta färgen, och löper likt ett smalt band utmed hela klinten. Vi startade runt 9 på morgonen och fick ha hela stranden så gott som för oss själva. Vackert! Men lukten från den ruttnande växtgeggan i vattenbrynet förstörde lite. Och Colin han tyckte det hela var helt förfärligt, så lugnt var det nog inte...

Vackert och intressant!

De sista metrarna var lite spännande när stranden egentligen inte fanns. Klinten kantade direkt ut i vattengeggan. Så vi klättrade bokstavligen, ingen ville ju ner i det vattnet. Men t.o.m. med en 3-åring i famnen gick det bra, dock lite fick man stiga ut i vattnet i slutet.
Men lite onödigt smutsig blev man ju nog.

Och så var det 500 trappor upp. Gissade innan att det kommer att vara den absolut värsta delen och det var det ju också. Och det var inte så många glada miner under det trappandet....
Men med många pauser kom vi upp för egen maskin alla 5.

Vissa var lite mer dramatiska i slutet än andra...

Och så finns där ju Geocentret där man kan lära sig allt om geologin här i området, det som vi skippade eftersom jag tyckte att "detta kan jag berätta åt er". Så om det stället kan jag inget säga, förutom att jag tyckte att det var onödigt dyrt inträde. 

Men Möns Klint i sig är värkligen värd en omväg! Och själva Klinten är helt gratis att besöka!