Mdina och St. Pauls katakomber

Detta var ett ställe i min smak! En liten gammalstad! Vackra små gränder att irra omkring i! "Skall vi gå hit, eller skall vi hit"! "Den här gränden ser förtjusande ut, den tar vi!" Och som vanligt var vi här tidigt, så tidigt så vi kunde vara de ända människorna som traskade på en gata. 

Vi och ett filmteam...

Tuppar som gol, fåglar som kvittrar, kyrkklockor som kallar till högmässa, så idylliskt. Jag hittade det perfekta huset, med en vacker takterrass vid en fin piazza och stod och drömde mig bort och så börjar det smälla. Fyrvärkerier mitt på morgen var det, men det smällde som om man var mitt i ett krig. vilket också troligen var meningen kom vi till efter att vi nästan snubblat över en filminspelning. Ja man kunde verkligen leva sig in i omgivningen och hur det kanske var nån gång när det på riktigt smällde i knutarna. 

 Mdina eller den "Tysta staden" är den gamla huvudstaden på Malta. Det är en medeltida stad med många små smala gränder. Fenicierna var de som först befäste staden omkring 1000 f.Kr. När Johanniterorden blev tilldelad Malta av Spanien 1530 ansåg de att staden var oländigt belägen och utan hamn. De bytte då huvudstad till Birgu (Wikipedia). 

Ja hemma strör de nog inte ut blommor framför kyrkan...men det var kanske nått extra pågång här just denna morgon

 

Han lyckades nog inte få reda på vad de filmade för nått

Ja det är ju ingen stor stad, Mdina, så vill man bara traska runt så behöver man ingen lång stund. Vi stannade kanske en timme, sen var vi klara och styrde 500m bort till St. Pauls Katakomber istället. den stora gratisparkeringen låg lägligt mitt emellan dessa två sevärdheter. Katakomberna ligger i Rabat, som är staden utanför Mdina.

Vad vi såg av Rabat medan vi traskade så var typiskt Malta, vackra gator, fina balkonger, ja en stad som nog är värd att besöka den också. Men vi hade kanske redan sett oss mätta på allt typiskt maltesiskt när vi var här, så vi gick inte runt utan raka vägen dit vi skulle.

Till katakomberna! Först får man ta del av ett litet museum och sen går man över gatan till området med gravkamrarna. Välbevarde, små katakomber, på ett litet område var det. Många av dem kunde man klättra ner i, vissa så små så de rymde bara ett få tal personer åt gången, vissa kunde man vara upp till 12 personer i. Gravplatser är det ju och det man såg var utgrävda små rum och gångar hit och dit runt dem. Hade man väntat sig nått häftigare så blev man kanske besviken. Har man sett en så har man sett alla, var den åsikten som de flesta i gruppen hade och de satt därmed utanför och väntade. Kevin och jag kämpade tappert på och tror vi var ner i de flesta, tills vi också tappade intresset, för jo, de såg ganska likadana ut och det fanns lite för många av dem. Men det kanske inte var meningen man skulle besöka alla, utan att man nu kommer in i nån om det är mycket folk. Men nu råkade det vara ganska få männiksor här.

Kanske inte en plats man velat besöka i skymningen, ensam, men så här i strålande solsken och med en tapper son så gick det bra. Men inte behöver man reservera många timmar till detta heller. Vi använde en förmiddag till hela den här turen o nå mera behövs egentligen inte.