En traditionell julfest och egenskaper av sig själv

En mysig gammaldags julfest med tomtar, Lucia, sånger och teater, det skall det vara och det bjöd barnen i vår skola på igår kväll. 

Ja den här första bilden är ju inte från igårkväll precis. Den har ett par år på nacken, närmare bestämt 28-29 år. Oj då, så länge tänkte jag ju inte att det kunde vara, men så klart det är! Men kan än idag minnas hur det kändes att stå där efter allt övande och med familjen som tittade. Han tredje vise mannen blev visst sjuk lagom till julfesten, så det var bara två av oss.

Men igårkväll var det alltså mina egna pojkarna som hade julfest och skolan var heller inte samma.
Men traditionerna  de är precis de samma.

Här är vi så lyckligt lottade att gymnastiksalen är stor och kan rymma hela skolan, familjerna och ännu alla far- och morföräldrar som vill komma. Så den här gången var vi alla på plats för att titta på Kevin som uppträdde som tomte och Romeo som spelade gitarr med sin klass. 

Spännande var det. Det kunde jag konstatera så snabbt jag steg in genom dörren där hemma. Alla var helt upp i varv och bråket liksom bara satt i ända tills vi äntligen fick ge oss iväg till skolan. inte en minut för tidigt enligt mig. 

Visst är det konstigt hur man känner igen egenskaper från sig själv i sina barn?! 

Både på gott och ont!

När han mellersta steg upp på scen för att sjunga med hela skolan så stod han och gäspade o gäspade. Min mamma konstaterade att "han somnar ju snart" men jag vet ju vad det egentligen är. Gör ju precis så själv. När jag blir helt otroligt nervös så gäspar jag och gäspar och gäspar, man får som inget slut på det, precis som han. Det ger ju ett fint nonchalant uttryck utåt, här sitter jag och gäspar och kunde inte bry mig det minsta om att jag strax skall upp på scen inför en massa människor. 

"Hur kan du vara så lugn!?" fick jag ofta som fråga under tävlingarna förr i tiden. De skulle bara veta vad som pågick inne i mig! Men så länge ingen vet så är det bara att spela med!

Och sen när han sitter på scen och väntar på sin tur att göra sin sak så biter han på naglarna. Och jag bara suckar, ska denna dåliga egenskap gå vidare ännu en generation. För biter ju själv, har alltid gjort och har aldrig haft egna långa naglar. Är jag nervös så biter jag ner dem och det gör min mamma också. Och jo har försökt sluta, men det är inte så lätt. Men sen så har jag ju ett jobb också där det inte passar sig med långa naglar så med tiden har jag bara slutat bry mig. För det mesta stör det en inte. Men nog är det ju synd att ännu en generation skall få denna ovana. 

Han lyckade sen helt lysande med sitt uppdrag!

Femmorna de har av tradition hand om programmet och allt fixande på julfesten så de hade inget helt eget program. Treorna har en teater, tvåorna Lucia, ettorna är tomtar och sjunger några sånger och sexan har en längre teater. Bra uppdelning tycker jag och programmet blir så där lagom långt. Inte så att man sitter till halva natten och ser på många långa teatrar som det var under min tid i skolan. Då var det helt vanligt att julfesten slutade först efter 23.00. 

Den skolan där jag gick mina lågstadie år hade nog sin sista julfest nånsin det här året. Den liksom så många andra slås ihop med en större skola så småningom. Synd tycker jag, på ett sätt, men så är ju trenden idag och inga invändningar hjälper ju. Men så är vi är ju ändå en ganska liten kommun, så de skolor som är "stora", som den som mina barn nu går i, de är ju egentligen inte så stora. Lite på 100 barn är ju i inte så stort i jämförelse med ordentligt stora skolor. Och av vad jag nu har följt med mina barn så känns det nog bättre att de är 17 på klassen än att man var 4.